Om dubbelmoralens baksida

När Bruce Springsteen kommer till Sverige fyller han Friends arena flera gånger om. Att det finns en baksida om bygget skriver Aftonbladet på ledarplats om. Tankens blanka blekhet visar sig om hur de stora arenorna gräver stora hål i den kommunala budgeten som ytterst går ut på att ta hand om medborgarens väl och ve.

Fint ska de va. Det gäller att bygga monument. Att kommunens pengar sedan inte räcker till att ta hand om barn som far illa eller barn som mår dåligt får komma i andra hand. Pengar fördelas av politikerna till förmån för att man mest ser till att bygga monument över sig själva. Borgerlighetens eget monument visar sig med all tydlighet i Stockholm.  De borde tacka barnen i Solna för konsertplatserna. Det är barnen i den krackelerande välfärden som betalar för den förlusttyngda arenan. I fjol offrade ungarna 20 miljoner för att täcka förlusterna. I år riskerar summan att fördubblas.
Arenan håller bokstavligen på att kväva hela kommunen.

Vartenda kommunalråds dröm är att bygga ett minnesmärke. För länge sedan var det en staty, sedan blev det ett badhus. I dag är det arenan som står för odödligheten. Det är också förklaringen till att Stockholms län ståtar med tre stora förlusttunga arenor. 
Globen går med förlust. Friends arena också den går med förlust. Nya Söderstadion och hur det kommer att gå för den kan vi väl bara gissa. Förlustprojekten kommer att konkurrera med varandra. Inte ens Springsteen kommer att kunna vända de negativa siffrorna.

Trots tidiga varningar valde Moderaterna i Solna att driva igenom sitt arenabygge. Projektet har kantats av skandaler. Den tidigare statsdirektören har dömts för grovt mutbrott.  Fem personer riskerar att dömas i hovrätten för sin inblandning i affären. Under stort hemlighetsmakeri satsade den moderatledda majoriteten över 200 miljoner kronor i bygget. Då sa man att arenan skulle gå med vinst. I dag vet man bättre. Kommunledningen har skrivit på en förlustgaranti som innebär att skattebetalarna i Solna kommer att få betala förlusterna år efter år. Arenabygget är inte ens klart. Det vet alla som försökt ta sig dit. Kommunen försöker  desperat ordna med parkeringsplatser trots att både kulturhus och fågelsjöar ligger i vägen. 
Moderaterna i Solna vill ha 
tunnelbana, men Moderaterna 
i Stockholms län säger nej.

Friends arena skulle bli kronan i svensk evenemangsindustri, men det bästa evenemanget hittills har väl varit arenabygget i sig själv. Tala om tokiga turer. Skrattet fastnar dock i halsen när man 
tänker på Solnabarnen.

Större barngrupper i förskolan, färre assistenter i skolan, stängt bibliotek, nedskärningar i kulturskolan, avgifter inom barn-idrotten, slitna skolor och trötta skolgårdar. Vad som är i verkligen är att det är barnen som får betala för Springsteen-kalaset. Fy fan va det han som sa då sanningens kranka blekhet visar sig men som ingen vill veta av därför att det är viktigare med en arena så man kan få gå och höra bossen där hans budskap i mångt och mycket är att ta hand om de svaga i samhället.

Allt är som vanligt…

Åter visar samhället hur illa det står till då det gäller att ta hand om barn som den genuina familjen inte klarat av att hantera. Ordningen är den samma som den tydligt alltid varit. De som vanvårdades fram till åttiotalet har fått en ursäkt av samhället. Vad som däremot är rent skamligt och kränkande är att de som vanvårdats efter detta magiska årtal inte kan söka ersättning för vad de bevisligt råkat ut för samtidigt som det uppdagas vanvård även idag i kommuner som sparar pengar där deras barn far illa ute på HVB hem och i familjehem.

Vad som borde ha pekats på från alla föreningar som verkade i upprättelsen är att de skulle ha agerat då man satte deadline. De borde även idag agera mot vad som sker idag. Symptomatiskt är det vad jag ofta pekat på är att vad man främst var ute efter var att få pengar för egen del. Därför var det inte heller så viktigt att tänka på något annat. Som alltid ställer människan sig främst själv vilket även visat sig då självutnämnda företrädare som nu fått egen ersättning tackat för sig där de mest ser till sig själv samtidigt som de skiter i andra. Därmed tackar man för sig samtidigt som vanvården fortgår ute i kommunerna lika slentrianmässigt som tidigare. Samhällets olycksbarn vårdas idag på ett sätt som inte särskilt skiljer sig nämnvärt från gången tid. Skillnaden är att samhället utvecklats på ett sätt där pengar räknas främst samtidigt som individen kommer i andra hand i det borgerligt styrda Sverige där pengar hamnar i de redan rikas fickor samtidigt som välfärden i landet krackelerar.

Här under kan man läsa om hur barn efter åttiotalet vanvårdades men som inte kan söka ersättning för detta. Det är rent bedrövligt hur den borgerliga ministern bortförklarar det hela samtidigt som hon slår sig för bröstet om att den borgerliga alliansen minsann har ställt upp på de vanvårdades sida. Att hon tillsammans med de två Moderata ministrarna Borg och Reinfeldt tänkte slopa ersättningen då de gjorde upp om landets budget för några år sedan talade hon tyst om. Att en regeringskris skulle bli faktum om de hade stått vid förslaget om ingen ersättning berättade hon inte heller om där hon stod och försöket bortförklara fakta om att egentligen skulle ingen fått ersättning för vad samhället åsamkat många och som de ännu fortsätter att göra samtidigt som orsaken till detta är att spara pengar som går till något helt annat.

Läs mer här:

• Drabbad? Hit kan du vända dig
• Ur chatten: ”Rättsskandal, pinsamt, jag gråter…”
• Vanvårdades – nu stämmer de staten
• Ministern: ”Lagen är inte rättvis”

• Läs vanvårdsutredningen på regeringens webbplats
• Extern länk: Läs upprättelseutredningen på regeringens webbplats
• Extern länk: Läs lagtexten om ersättningen

I januari i år trädde en ny lag i kraft som ger barn som vanvårdats i den sociala barnomsorgen rätt till 250 000 kronor i ersättning. Men lagen gäller bara om vanvården skedde före 31 december 1980. Krast kan man säga att de vanvårdades några år för sent.

Joakim Friman, Robin Thysell och Andy Svensson vanvårdades några år för sent. De bodde under 80-talet i samma familjehem. Inte vid samma tidpunkt, men de har alla ungefär samma minnen av sin fosterpappa och sin tid på hemmet.

- Han tillintetgjorde mig direkt. Jag hade långt hår och då sa han, ”det där jävla håret vart ska du göra av det” och då sa jag, ”det rör du inte det är mitt det ska jag ha kvar”. Då tvärnitade han bilen och så ut med mig på en åker längs med E 22.an och slog ner mig – helt fullständigt, säger Joakim.

Robin berättar om sitt första möte med fosterpappan.

- Man åkte på vad vi fosterbarn kallade för veckoresan. Det innebar att fosterpappan och det fosterbarnet han hämtade åkte runt i Sverige och plockade ned dig som han ville ha. Plockade bort oönskade bitar, oönskat tänkande om man säger som så, säger Robin.

Strategin var inte okänd för socialförvaltningen. I journalanteckningar framgår att man var väl medveten om att fysisk bestraffning användes av fosterpappan i hemmet. Och begreppet ”nerplockad”, som Robin använder, återkommer i anteckningarna.

Fosterfadern tycker att arbetet går efter planerna och man måste nu betrakta Robin som ”nerplockad” och ”helt utan eget ansvar”. Nu ska uppbyggnaden påbörjas, skriver socialförvaltningen.

Vidare skriver socialförvaltningen om Robin,

Metoden för dagen för att lära Robin klara konflikter  är att fosterfadern provocerar fram konflikter i allt – rätt eller fel. Hans bestraffningar består av fysiska aktiviteter så som armhävningar och sit ups.

- Jag fick ju krypa på den här grusvägen 400 meter lång cirkus i bara kalsongerna, fram och tillbaks fram och tillbaks till knäna var halvt förstörda, berättar han för Uppdrag granskning.

Andy Svensson, den tredje pojken, bodde i familjehemmet 1984 och har aldrig träffat varken Joakim eller Robin men vittnar också han om övergreppen. Bland annat berättar han att fosterpappan gav honom stryk och krossade ägg mot hans huvud och att fostermamman tvingade honom att bära en kobjällra runt halsen.

- Att man får stryk av någon som ska vara en vuxen förebild. När den tilltron försvinner så sätter det djupare spår än man kan föreställa sig, säger Andy.

Både Joakim, Robin och Andy vittnar om misshandel och vanvård. Robin berättar hur fosterpappan tvingat honom att äta tills han spydde. Då beordrades han att äta upp både spyorna och maten.

Vid ett tillfälle genomförde fosterpappan en skendränkning av en pojke, Rasmus, som straff för att han tappat bort sina glasögon. Han lät då Joakim hacka hål i isen så att fosterpappan kunde trycka ner den andra pojken i vattnet.

- Jag fick gå ut med en spade och hacka hål för det var is då. Och så tog han killen i kalufsen, naken för han fick ta av sig alla kläderna, kalsongerna fick han behålla på sig. Sen doppade han honom ner i vattnet så att han inte fick någon luft. Slet upp honom igen så att han fick ett andetag, och tryckte ner honom en gång till. Så fortsatte han en fyra fem gånger.

Jag vågade inte göra någonting, det var fruktansvärt. Rasmus trodde verkligen att hans sista stund var kommen och det trodde jag med, berättar Joakim.

Samhället har bett de vanvårdade barnen om ursäkt vid en officiell ceremoni och i den ursäkten räknas även Joakim, Robin och Andy in. Men när det kommer till skadestånd för vanvården de utsattes för är de alltså inte inkluderade. Det skedde några år för sent.

- Jag förstår inte hur någon politiker kan sätta ett datum på ett barns lidande, säger Joakim.

Uppdrag granskning har sökt både fosterpappan och fostermamman, både via brev och telefon utan att få något svar.

En intervju tillbaka till barndomen…

Nu har jag givit utredaren på Åland en intervju om hur det var att växa upp på barnhem på ön. Intervjuer ang. detta har jag gjort ett antal gånger då jag varit mycket engagerad här i Sverige  för att man skulle utreda den vanvård som staten även här bedrev under lång tid för över femtio år tillbaka i tiden.

Skillnaden om vad som hände  i Sverige är inte annorlunda på Åland vilket jag även berättade om för utredaren som på Åland ska sammanställa av vad sex personer har sagt och berättat för att därmed ge detta till politikerna på Åland som därmed i höst ska uttala sig och även gå till ett slutgiltigt beslut. Då förhoppningsvis lika som man har gjort i Sverige där både en ursäkt vederlagt till de som drabbats samtidigt som de även får en ersättning för vad staten ytterst åsamkade dem i barndomen.

På Åland där jag växte upp under samma skamliga förhållanden  har jag dagligen i vuxenlivet förträngt under hela mitt vuxna liv. När jag skrev min första bok Guds Lilla Barnskara där jag ganska så snällt berättade om min uppväxt krävde jag av ålänningarna då den kom ut att även man där skulle utreda hemmet jag växte upp från sex års ålder i tills jag fyllde femton då jag lämnade Åland och for till sjöss där jag sedan bosatte mig i Sverige.

Vad som hände var att på Åland sade man nej till en utredning jag krävt. Besviken åkte jag tillbaka till Sverige . Vad som skedde var att jag än mer engagerade mig i Sverige för att få upp vanvården på bordet där. Detta för att sedan om det skull gå vägen återkomma till Åland med nya krav om utredning för egen del.

Att den svenska regeringen beslöt sig för en utredning får nog betraktas som rena turen. Ännu mer gick vägen då man beslöt sig för att även ge en ersättning till dem som for illa i vanvården. Den svaga borgerliga regeringen gjorde i budget förra  året ett försök att inte betala ut någon ersättning för att förmodligen sparar pengar i en budget som inte ger något till välfärden därför att skattesänkningar prioriteras till de som redan har samtidigt som de fattiga i landet blir än mer fattiga. Vad som hände var att oppositionen fick ihop en majoritet för att betala ut ersättning en. Därmed tvingades regeringen att backa. Hade man inte gjort detta hade Sverige troligen fått en regeringskris.

Med facit i hand måste jag tillstå att hade vi vetat detta då vi beslöt oss i Göteborg året 2006 om att kämpa och berätta om den orättfärdighet samhället hade erbjudit sina barn hade vi nog varit mer kaxiga än vi var då vi mycket arbetade i motvind därför att inge trodde på vad vi sa. Sådan kunde ju bara inte ha hänt i Sverige. Stort är det att vi klarade vad vi förutsatte oss att göra vilket vi bevisade och som tog några år men som nu i Sverige är utrett och klart.

Med detta i handen krävde jag av Ålänningarna återigen om en utredning. En utredning som nu är på gång och som jag själv finns med som huvudperson i då jag var en av dem som det åländska samhället misshandlade samtidigt som de även där stal barndomen av de barn de skulle vårda.

Det kändes tungt att återvända till något som river många sår och som jag på många sätt förträngt. Min terapi blev de böcker jag skrivit. Ännu är jag inte färdig. Vid sextiosju års ålder är jag åter tillbaka till barndomen. I intervjun berättade jag mer än vad jag gjorde i romanen om Guds Lilla Barnskara.

Att berätta är att slänga av sig oket. Ett ok som jag fortfarande bär på. Då jag denna gång kom till Åland beslöt jag mig för att åter se hemmet för att stärka mig inför utredarens intervju. Hemmet är nedlagt. Minnena finns kvar lika som huset och ladugården där jag arbetade redan som åttaåring. Ladugården ståtade i solskenet då jag körde in på gården. Modigt beslöt jag mig för att åter uppleva barndomen. Med skräckblandad gråt inombords filmade jag minnen från en åttaåring där jag idag som sextiosjuåring själv håller i filmkameran…

Se filmen här :

En ovärdig pensionsdebatt…

Pensionsdebatten har tagit ordentligt fart den senaste veckan då  pensionsutredningen sagt om och hur de tänker för framtiden. Själv är jag en av dem som frågan handlar om. Efter att ha arbetat sedan jag var femton år får jag inte arbeta längre. Enligt principiella skäl säger Strängnäs kommun att 67 års strecket är en gräns då lagen om anställningsskydd inte ska gälla längre. Dvs. arbetsgivaren äger rätten att säga upp dig för att anställa en annan. Detta oavsett om du är frisk och kry och utför arbetet som du alltid gjort ska du avskedas för att ställa platsen till förfogande till en annan som är ung frisk och rask för att utföra arbetet oavsett om du vill eller inte.

Om vi ska arbeta längre eller om vi ska gå tidigare i pension är en fråga som är kluven på många sätt. Många som arbetar idag är ofta utslitna vid femtio års åldern. Att då höja pensionsåldern är inte rätt mot dem som borde få gå i pension med huvudet högt i stället för att kräva av dem att de ska arbeta ett antal år till vilket de förmodligen inte klarar av mer än att de skulle bli sjukskrivna för att klara sin utkomst. Uttalandet om att de borde arbeta till sjuttiofem som det moderata skrået uttalat är ett hån mot att arbetsgivarna som slitit ut dem i förtid så att de inte klarar av att arbeta ska få äga rätten att ställa dem på undantag om de inte vill arbeta. Här borde man diskutera mer om rätten att få gå i pension då behovet är som störst i stället för att säga att man måste arbeta längre för att stötta en pensionsreform som idag är urholkad av att pensionsbolagen skott sig på pensionerna där de berikat sig själva. Idag har Sverige ett av Europas lägsta pensioner då det gäller summan att leva på samma pengar man hade då man arbetade. Helheten i både debatten och om reformer är ett underbetyg för pensionssystemet som det är idag och som man nu aviserar att det ska bli i framtiden.

Pensionsdebatten borde diskuteras på annat sätt. De som vill arbeta måste få äga rätten att avgöra själva hur länge de vill arbeta. De som inte kan ska äga rätten att gå i pension som det är idag med att man kan ta ut pensionen då man själv anser sig behöva göra detta för att få ett värdigt avslut i arbetslivet samtidigt som ersättning som pensionär gör att du även får ett värdigt liv efter att ha arbetat hela livet.

Idag är det inte så. Själv vill jag arbeta ett tag till. Känner mig själv frisk och kry samtidigt som arbetet ger mig glädje så länge jag känner att kroppen orkar och ger mig kraft av att arbeta. Att lagen om anställningsskydd upphör för mig om ett antal månader gör att jag känner mig kränkt av samhället då de genom en lag fråntar mig rätten att bestämma själv om jag vill arbeta eller inte.

Känslan om att gå i pension för mig är att få välja själv.  Att någon annan ska bestämma när jag inte längre platsar i arbetslivet är ovärdig ett samhälle som säger sig värna om allas rätt att välja. Debatten idag är även kränkande då man sätter en gräns när man inte duger längre. Värdighet borde vara ett honnörsord. Inte som idag där man ena dagens säger något som man sedan ändrar efter någon dag därför att man egentligen inte vet hur man ska hantera helheten om ett värdigt pensionssystem värt namnet.

Ser man till de som är valda till att vårda vår demokrati talar de gärna om och hur andra ska ha det. Den egna pensionsdebatten förs samtidigt långt över huvudena på de som ser till att pengar kommer in i pensionssystemet. Det politiska skråets pensioner värderas långt över dem som i verkligt tal behöver en pension värd namnet. Ovärdigheten i pensionsdebatten finns på många håll där helheten ses mest i vad som är lönsamt för egen del. Otack är världens lön för alla som behöver medan de som har värderar egen lönsamhet före värdigheten om arbetets egentliga värde.

En korkad insats……

När man läser om och hur polisen i Sverige arbetar börjar man få funderingar på om inte ansvariga  inom skrået prioriterat dåliga polisromaner och att man älskar att se på lika dåliga amerikanska polisfilmer där man skjuter först och frågar sedan. Vad som hände vid Hjulstarbron för några veckor sedan visar på dåligt omdöme där man prioriterat den arbetsinsats man är tillsatt att göra på ett billigt sätt före det vanliga så kallade förnuftet.

 Åter får medborgaren bekräftat att Polisen i Sverige älskar polisjakter samtidigt som man löser allt mindre brott som samlas på hög inne på polisstationerna medan man är ute på jakt för att fånga individer för att därmed befästa sin ideologi om rätten att själva överskrida lagar och förordningar som ytterst kränker medborgaren de är tillsatta att beskydda. Polisens agerade vid Hjulstabron här i Sörmland visar på dåligt omdöme. Där har man agerat rent ut sagt idiotiskt. Med berått mod ställde man ut en dödsfälla för att få fast ungdomar som stulit några liter bensin. 

Om det är så att man har smitit från en bensin nota som detta fall där man sedan för att få fast tjuvarna med att öppna en bro med konsekvensen att två människor dör har man arrangerat en  dödsfälla. Vad gör man nästa gång kan man undra? Nästa gång kanske man ställer ut en bomb och spränger hål i vägen för att få stopp på bilen. När jag ser en sådan här händelse så vill jag veta vad som har hänt och om insatsen står i proportion till själva brottet.

 En högt uppsatt polis försvarar även att den arrangerade dödsfällan med att bron man stängde av var en vägbro. Den hade bommar. Den hade rödblinkande signaler. Man måste ju stanna när ett trafikljus visar rött rättfärdigar man beslutet. En undran är var de får allt ifrån då de alltid försvarar sin egen försumlighet i att de aldrig någonsin själva gör något fel. Att peka på att man måste stanna för rött ljus då en polisjakt pågår visar på dumheten i att man inte är utbildad för uppgiften.

 Att personer som i detta fall gett sig fan på att undkomma polisen samtidigt som de struntar i både signaler och annat kan man tydligt inte tänka sig. Ett löjes skimmer lägger sig över polisens agerande. Allt visar på att man sett på för många polisfilmer där man struntar i både förnuft och annat för att premiera spänningen för den som ser filmen. Samma agerade kan man skåda i vad som hände i jakten på en bagatellartad bensinstöld där polisen jagade två ungdomar in i döden. Polisens agerande måste ses som vållande till annans död. Poliser äger inte rättigheten i att gillra fällor för att göra sitt arbete enkelt. Polisen måste ställas till ansvar.

 Agerandet på Hjulstabron är ett agerande man aldrig använt sig av i andra länder . I polisjakternas land USA har man aldrig heller ännu stängt av en bro. Tydligt är det att i Sverige får detta hända. Allt visar på att vi har dåligt utbildade poliser med intetsägande omdöme. De ska avskedas. Vad de borde göra är att bli skådisar i overklighetens filmer. Inte finnas i en verklighet de själva inte tycks leva i.

Fredagen för länge sedan…

Långfredagen är en dag som jag alltid minns som den mest förnedrande och kränkande dag i mitt liv där jag växte upp på barnhemmet på Åland. Denna dag förknippar jag alltid med den dag då vi på hemmet inte fick spela fotboll eller i övrigt göra något större väsen av oss.

 Långfredagen var en lång dag där den heller inte blev  kortare av att vi inte fick röra oss som vanligt då den religiöse föreståndaren på hemmet sörjde dagen då Jesus blev förrådd samtidigt som påsken inledde korsfästelsen för allas synder. Att han syndade varje dag begrep han inte själv där han förnedrade och kränkte barnen han samlat till sig samtidigt som han levde i devisen om vad Jesus sade, ”Låt barnen komma till mig.”

 Mer kan man läsa om man läser min roman om allas ”Guds Lilla Barnaskara.” Vad jag nu vill berätta om är dagen då samme man skulle få mig att sluta röka. Nikotinet drog jag i mig från 8 års ålder då jag lärde detta utav mina äldre gelikar. På religiösa tillställningar som mannen ordnade sjöng jag psalmer så det stod härliga. Äldre tanter i bänkarna betygade min begåvning med att ge mig pengar . Sekinerna jag fick köpte jag in dyrgripar vid namn ”Life.” Cigarettasken gömde jag sedan på hemmets hö skulle för att inte bli rånad av min förmögenhet.

På Långfredagens middag fick jag veta att jag skulle till föreståndaren. Då han höll upp min ask Life förstod jag att någon smugit på mig och sett var jag gömt min ask där vederbörande sedan skvallrat för överheten för att skaffa sig egen gunst.  

Föreståndaren placerade därmed mig vid en stol framför en öppen kakelugn där jag skulle röka utav mig så mycket att jag därmed skulle få avsmak för allt vad nikotin hette. Den första cigaretten jag drog i mig njöt jag av i fulla drag av som elva åring där jag satt i stolen och såg hur röken försvann in i kakelugnen tillsammans med det mest förbjudna.

 Då jag  kom fram till den tredje cigaretten började jag spy och kräkas. Vid den fjärde blötte jag ned cigarretten så pass att den inte gick att röka. Den fick jag äta upp. Mannen tvingade mig att svälja vad som var kvar. Så höll den religiöse mannen på tills jag spydde rakt ut över golvet. När  jag  till sist slapp rökandet  fick jag torka upp mina egna spyor. Därefter blev jag sedan inlåst på mitt rum hela den långa fredagen utan både mat och vatten. 

Detta var en Långfredag som jag alltid kommer att minnas. Tilläggas kan att jag drog i mig nikotin ifrån åtta års ålder 37 år framåt i tiden. Tobaksindustrin har tjänat många goda sekiner på mitt missbruk tills jag insåg för över femton år sedan att det var förkastligt att röka.

Föreståndarens metod på hemmet var inte den som gav resultat. Det var den egna förståelsen om cigarettens skadliga verkan. Tilläggas kan att för mig var det inte heller någon svårighet att lägga av med denna last. Allt för att jag till själv begrep att fortsatte jag med detta gift skulle jag nog inte heller idag vara den friskus jag själv känner jag är och som jag inte skulle varit om jag fortsatt att röka.

Måste vädra igen…

När man sticker ut hakan får man räkna med en smäll. En rak höger är att föredra mot ett slag under bältet. Som politiker och engagerad person föredrar jag att öppet säga vad jag tycker. Jag kommer aldrig att låta mig tystas om jag har något jag vill säga. Vad som är fel och vad som är rätt bör sakligt argumenteras i den demokratiska ordningen vi har i landet. Om jag är putt eller förbannad kan vara det samma.

Vad jag mest tycker är trist är då saklighet svänger mot osaklighet. Någon sjöng om avundsjuka. Kungar får inte kritiseras av de som ser glansen främst. Håller man inte med får man klä skott. Faktum visas ofta då det gäller politikerföraktet. Alltid  är det lätt att kritisera då man själv inte har gjort något för att förändra. Politikerförakt speglar en självbild i jag form där det egna misslyckandet skall hävdas. Jag har själv fått brev som menar att jag borde flytta till ett annat land.

 En del frågar. Vad skall du klaga på idag då… Därmed är respekten för engagemanget kastad. Lättast är det att kritisera än att själv engagera sig. Vad som är viktigt är att kritisera personer i sak. Där i ligger respekten. Många föredrar att kritisera enbart person. Det man inte vill veta, läser man inte på för att få fakta samtidigt som man inte tar till sig vad verkligheten säger.

 Rebell har jag alltid varit. Grunden lades på barnhemmet där jag blev kränkt och nedvärderad som barn. Engagemanget för rättvisa är stark. Politikisk demokrati gör att  jag kan vara med och förändra. Socialdemokratin är inte perfekt. Varför jag är engagerad är inte för att sitta och säga ja och amen till allt som serveras från partiet.

 Ordentligt förbannad har jag öppet deklarerat mycket många inte tål. Jag har åsikter jag står för. Rosornas krig har även rasat i Strängnäs. Därmed är inte sagt att vi eller jag är bäst. Engagemanget är starkt. Många är med. Lyssnar gör jag i många sammanhang. När jag lyssnat drar jag slut satser som jag öppet deklarerar. Socialdemokratin har varit ute i många stormar. Missnöje är lågt. Lågt är även att kritisera person med osaklighetens mantra planterad i missnöjet. Däri ligger ingen respekt…

Allt är som vanligt…

Hemsidan har haft strul. Nu är den förhoppningsvis uppe igen. Gästboken däremot har problem. Själv är jag ingen mästare på att fixa problem typ detta. Tid är vad som återstår. Tid har jag lite av idag då jag fortfarande arbetar heltid vilket jag trivs med. Tiden får bli att jag lär mig hur jag ska göra. Allt lika som jag lärt mig under mina sextiosju år långa levnadstid som börjar gå mot slutet där jag förhoppningsvis ännu har några kreativa år kvar att disponera.

När det gäller den sociala barn och ungdomsvården engagerar jag mig i detta fortfarande ordentligt. I synnerhet om vad som sker då det gäller utredningen på Åland som rör mig i allra högsta grad. Förhoppningsvis kommer detta att resultera i ett positivt besked om vad jag anser borde vara för att uppnå sam som i Sverige. Mina krav finns att läsa här på hemsidan. Skillnaden är ändå den att på Åland var det inte så många individer det handlade om. Sex av dem ska nu intervjuas och då lär alla sex  komma ifrån hemmet jag själv växte upp i där jag tillbringade min barndom i tio års tid.

När det gäller Finland i allmänhet ökar institutionsvården mer än någonsin i landet. Förklaringen är att i Finland ökar utanförskapet fortare än i något annat land. Alkoholmissbruket ökar dramatisk där en följd av detta blir att barn som finns i familjer där alkoholen flödar måste tas omhand av samhället. En konsekvens av det hela blir att barn far illa inom institutionsvården i avsaknad av sina riktiga föräldrar som svikit dem i alkoholens ställe. Själv känner jag sympati för detta då jag vet hur det känns att inte få den kärlek ett barn behöver samtidigt som inge lyssnar på vad man har att säga med men om att egentligen får du skylla dig själv.

Vad som även är i Finland är att där lever man mycket i det förgångna med en konservativ uppfattning om barnuppfostran som går långt tillbaka i tiden. Läs här under om ett ställe som idag är ute i pressen. Hemmet påminner mig starkt om den Stiftelse jag själv växte upp i där devisen var den samma om att ”bereda värnlösa barn en på kristlig tro grundad moralisk uppfostran till dugliga, fosterlandsälskande medborgare med västerländska kulturbegrepp och kärlek till den finska jorden och den finlandssvenska kulturen”. Min sanna kommentar… FY Fan…

Bensows ledning hotas av åtal

Publicerad för ungefär 8 timmar sedan. Uppdaterad för ungefär 3 timmar sedan

Villa Bensow i Grankulla Copyright YLE/Patrik Raski

Myndigheterna har utrett och ogillar stiftelsen Bensows Barnhems omdebatterade verksamhet. Stiftelsens ledning kan eventuellt få skattesmällar och åtal på nacken.

Patent- och registerstyrelsen PRS konstaterar att stiftelsen har gjort arrangemang med sin närmaste krets som inte till alla delar motsvarar den allmänna avtalspraxisen, och vederlag som inte är jämförbara med det normala gängse värdet. att ”bereda värnlösa barn en på kristlig tro grundad moralisk uppfostran till dugliga, fosterlandsälskande medborgare med västerländska kulturbegrepp och kärlek till den finska jorden och den finlandssvenska kulturen”.

De uppgifter som har framkommit vid specialgranskningen har meddelats Skatteförvaltningen och åklagarmyndigheten, vilka i sin tur avgör om vidare åtgärder kommer att vidtas, uppger PRS. att ”bereda värnlösa barn en på kristlig tro grundad moralisk uppfostran till dugliga, fosterlandsälskande medborgare med västerländska kulturbegrepp och kärlek till den finska jorden och den finlandssvenska kulturen”.

Patent- och registerstyrelsen har dessutom begärt att stiftelsen lämnar in en verksamhets- och ekonomiplan om hur stiftelsen under åren 2013-2015 tänker genomföra sitt stadgeenliga syfte.

Enligt stadgarna är stiftelsens ändamål att ”bereda värnlösa barn en på kristlig tro grundad moralisk uppfostran till dugliga, fosterlandsälskande medborgare med västerländska kulturbegrepp och kärlek till den finska jorden och den finlandssvenska kulturen”.

Läs också:
Bensows stiftelse ska förklara sig
Bensow-trion har makten i flera stiftelser
Barnhemmet som miste barnen
HBL gör nya avslöjanden kring Bensows barnhem
Nils kom till Bensows år 1935
”Hoppas barnhemmet öppnas igen”
Övervakningen av stiftelser haltar

Nu laddar Agitatorn om…

Att vara författare är stort. Att vara sångare lika så. Båda söker på sitt eget sätt ge uttryck för sina känslor. Jag är stolt över att jag har fått begåvningen i att skriva. Alla begåvas inte av skrivandets konst. Alla begåvas inte heller av att kunna sjunga. Alla begåvas inte heller i att visa känslor i både text och i sång. ”Sånt är livet” sjöng en känd sångerska på sextiotalet. Hon visade sina känslor samtidigt som hon även tjänade en hel del slantar på en text som på många sätt blev bevingad ute i landet då det begav sig.

Att skriva är att berätta om något man vill delge andra. Lika som att sjunga. Att skriva är även att visa känslor lika som man även i text kan såra och sprida glädje i en sång lika som i en bok. Många timmar ligger bakom arbetet att skriva en bok lika som det gör att producera sånger på en CD. Faktum ger mig anledning att berätta om vad som ligger i författarskapet och därmed få människor att läsa vad man skrivit.  Läste om att mitt författarskap enligt de som vet men inte skriver själva är att jag i mitt sociala engagemang jag även skriver om endast är ute efter att marknadsföra mig själv i syfte att tjäna pengar.

Sanningen är denna. Att skriva en bok är många timmars arbete. Att sedan även få en förläggare att ge ut all text i en bok är lika mycket tungt arbete samtidigt som det även kostar en bra slant att få se det man skrivit i form utav en bok. Min första bok ”Guds Lilla Barnaskara” hade en budget på en halv miljon kronor i en upplaga utav 2000 exemplar. Det vore befängt och dumt att inte marknadsföra sig för att få boken såld. Visst fick jag en slant. Rik blev jag däremot inte. Vad jag blev rik utav var att få se en egen bok i min hand. Detta faktum är jag mycket stolt över. Att jag sedan fortsätter att skriva är naturligt. Om inte vore jag den dummaste jävel naturen skådat om jag inte fortsatte att skriva samtidigt som jag även är ute och marknadsför mig själv i en eller annan form.

Marknadsföring är även att berätta. Jag har berättat om min uppväxt. Jag har även varit med och dragit upp detta om den Svenska vanvården i gången tid. Själv kommer jag inte att få del i någon upprättelse ifrån den Svenska staten då jag växte upp i Finland. På Åland utreder man nu min berättelse om Stiftelsen Hemmet som stal min barndom. Märkligt är att människor som själva är ute efter den egna upprättelsen ifrågasätter att jag som engagerad person i den sociala barn och ungdomsvården endast är ute efter egen vinning. Att jag genom mitt författarskap kämpat många timmar i att vrida och vränga på ord är inget värt för dem som ifrågasätter min trovärdighet.

Att jag genom mitt skrivande genom berättandet delgett många om den skam vi utsattes för ges ingen eloge för. Detta faktum går inte heller enligt kloka vetare att sälja då jag själv borde få en ersättning för jag skrivit i mitt anletes svett lika som jag även berättar samma då jag är ute på föredrag eller något annat avseende den Sociala barnavården. Att Kent Sänd tillsammans med mig  lade ut egna pengar ur egen ficka  där jag själv spenderade en hel del på denna upprättelse av de pengar jag tjänade på boken Guds Lilla Barnaskara räknas tydligt inte.

Självklart måste man få lön för mödan. Mödan idag för mig är att skriva en ny bok. Många timmars arbetet återstår. Politiken som mycket formade mitt liv tillsammans i med det fackliga engagemanget jag haft med mig under alla år i arbetslivet ska snart publiceras. Säger som Tage Erlander vad han myntade i Tv för många år sedan. Huka er i bänkarna, för nu laddar ”Agitatorn” om…

Om borgerlig konservativ mässa…

Så där ja… Nu skallar det konservativa borgerliga mässor ute i landet om den rysskräck vi matades med under många år här i Sverige innan muren föll i Berlin. Åter hörs den konservativa retoriken från borgerligt håll om att nu måste vi mer rusta oss för att möta Ryssen om han kommer över Östersjön och tar vårt land ifrån oss.

Helheten i detta resonemang är patetiskt. Ute i populismens korridor står den förre militären och tillika folkpartiets ledare Björklund och mässar om mer pengar till försvaret. Har man inget annat att komma med samtidigt som han har ansvaret om utbildningen ute i landet  som till stora delar har havererat måste man till varje pris bevisa sin färdighet på annat sätt. En mässa om rysskräcken kör han i repris i populismens tecken som bästa märke samtidigt som han säkerligen själv ser sig som landets räddare i nöden.

Att Sverige ska rusta upp sitt försvar än en gång för att man påstår att ryssen snart står i tamburen är ett slag i luften. Den borgerliga konservatismen flödar fortfarande inne i den borgerliga regeringsalliansen där man lever i skuggorna från från 50:talets Joseph McCarthy era-. Sverige har under lång tid aldrig haft ett försvar som skulle kunna kuva den stora massiva ryska militären om den kom i rullning. Sverige skulle oavsett om och hur mycket pengar vi än lägger ned i att rusta vårt försvar kunna komma att försvara vårt territorium mer än en vecka. Det är helt bortkastat att slösa pengar på att gräva tunnlar och annat som man höll på innan man insåg att gömma sig i berg var förkastligt. Allt var både korkat och dumt då Ryssen kunde sitta utanför bergrummen och vänta på att man kom ut därifrån. Snack om att skjuta på sittande fåglar. Oavsett hur mycket pengar man lägger ned ned på att försvara sig idag har man inte en chans att försvara sig mot något som skulle vara  en munsbit för väldens andra största militärmakt efter USA.

Idag har vi år 2013. Den borgerliga regeringen lever fortfarande kvar i femtiotalets rysskräck samtidigt som de själva ser hur möjligheten att vinna valet rinner ut i sanden. Något måste man hitta på. Att möta sina väljare med populismens verkningar kommer säkerligen där man spelar under täcket med all säkerhet att genomskådas av medborgaren som lever i nuet vilket inte den borgerliga alliansen gör samtidigt som välfärden ute i landet krackelerar dag för dag.

Min förhoppning är att man utvisar Björklund och hans teser. Vad landet behöver är att man  lägger mer pengar på vård skola och omsorg i stället för att rusta upp ett försvar man hade i gången tid och som ingen behöver och som ingen heller vill ha. Ska vi möta ryssen i tamburen ska vi göra det tillsammans med länder som lever i en sann demokrati där man fördelar kapitalet till medborgaren och inte enbart till privata fickor. Försvaret kan vi dela på tillsammans med våra demokratisk allierade. Är vi med i EU kan vi även vara med i NATO. Vari ligger skillnaden kan man undra samtidigt som detta med all säkerhet även är en helt annan diskussion.