Jun 11
På många sätt visar det sig ofta hur människan blottlägger sig själv då hon energiskt hävdar sina egna åsikter främst framför sin medmänniska. Ett tydligt studieobjekt finns i den förgångna vanvårdsdebatten. Den senaste tiden har jag energiskt försökt att på bevisa att jag inte håller med en del om och hur man bedriver denna fråga. Hos mig själv ligger en hel del i att jag snabbt och effektivt söker att ta udden utav den andres argument då jag hävdar mitt eget. Detta kan vara nog så provocerande samtidigt som det säkerligen även sårar. Därmed kommer även brister samt även sanningar till korta om sakfrågan då det personliga ifrån båda parter sedan skall ventileras. Ber om ursäkt för detta själv med tillägg om att detta inte är medvetet fullt ut. Skulle verkligen må dåligt om jag strategiskt skulle medverka till att bryta ned en människa.
Vad som händer är att ofta och mycket då människan går i clinch är att argumenten går till överdrift där den ena parten söker de mesta felen hos sin motpart. Historien visar på det ultimata där kriget kommer som den utlösande effekten till vansinnet. Då detta sedan startat finns ingen återvändo. Människan lär sig aldrig heller. Alltid är hon sig själv närmast där hon mest avgudar mammon. Ingen är heller ofelbar. Alla har vi våra fel och brister. Det gäller att se dem i tid. Den senaste debatten i vanvården har gått för långt idag. Vad som gäller är samsyn med respekt samtidigt som man även lär sig att se sina brister där man motar de mest oseriösa ut i öknen.
Öppnar härmed för dialog. En dialog som förhoppningsvis för frågan om vanvården samt dagens sociala barn och ungdomsvårds fråga framåt med respekt för all nämnda. Kritik måste få framföras. Kritik måste man lära sig ta emot. Kritik tillsammans med dialog kommer alltid att föra sakfrågan framåt. Om inte kommer denna sk upprättelsen att hamna på historiens sopberg vilket den på många håll är på väg till idag. Alla medverkar till detta om förändringens vind inte snart börjar blåsa. Vill ha igång en debatt om detta. Själv har jag en hel del att bekänna både på gott och ont. Syndabockar tänker jag däremot inte leta efter. Vad som behövs är att se framåt och erkänna att ingen är fullkomlig och kommer så aldrig heller att bli i här jämmerdalen fram till den dag då det med all säkerhet kommer att vara lönlöst att streta emot…
Krister Lumme
Hej,,
Krister, det du nu beskriver är (Tror jag) en del av våran uppväxt. Ingen ska få komma inpå,, och vi är rädda för att släppa in någon. Under alla år har man satt taggarna utåt mot okända som velat tala om HUR det ska vara och hur det ska göras.
Du och jag gick hårt åt varandra i din Gästbok,,och jag ber dej om ursäkt för mitt beteende då.
Men när ”Striden Blossar” så tänker man inte längre än vad näsan är lång. Man vill bara ”Vinna”.
Vinna vadå???
Respekt FÅR man,,inte TAR.
MvH
Juhani/
Hej Juhani.
Visst är det som du säger. Mest utmärkande är det nog hur man själv har distansen till sig själv. Ingen föds heller ond till världen. Man präglas och därutöver agerar man som person mot vad man har mot sig och vad man har med sig.
Ofat går man till överdrift. Vad som ändå är att man lär sig med åldern. Vad man däremot skall akta sig noga för är att gå omkring och vara fullärd. Det lär vi nog aldrig lyckas med den korta tid vi finns här på klotet. Försöker själv så gott det går att leva med ödmjukheten i kroppen idag men hoppar precis som alla övriga över ribban i tid och otid.
Då det gäller ursäkter tas detta emot samtidigt som mina egna synder äver de är ursäktande.
må väl KL