Hunden är människans bästa vän. Själv fick jag igår gå med min bästa vän till veterinären. I femton år fanns han i min närhet. Nu är han borta. Tårarna kommer då jag tänker på den tid vi fick tillsammans med honom min fru och jag. Trodde inte jag själv skulle sakna Jack så mycket som jag gör. Tomheten söker vad som inte längre finns där han alltid fanns på soffan bredvid mig då jag arbetade framför datorn. Sorgset vårdar jag minnet idag samtidigt som jag måste se vad som varit och vad som kommer då jag själv ska vandra vidare i livet nu med vetskapen om att min bästa vän inte längre mer finns i livet.
Minnen om hur Jack hamnade hos oss är att vi för femton år sedan fick gå med vår Basset ”Myran” till veterinären. Vi bestämde oss att inte skaffa oss hund på ett tag men kunde inte hålla oss då vi av en händelse gjorde ett besök på en kennel i Järna. Vi såg då Jack sex månader gammal komma fram till oss i en bur han satt i och såg på oss samtidigt som han tydde sig till oss. Jag frågade ägaren om varför ingen ville köpa honom. Svaret blev att han hade ett så kallat underbett och att priset på honom därmed var nedsatt från sjutusen kronor till fyra. Själv kunde jag inte hålla mig om att ingen ville ha honom då jag såg hur Jack pockade på uppmärksamhet. Utan att tänka mig för sade jag att tvåtusen femhundra kunde jag tänka mig ge för honom. Svaret kom omgående att priset var Ok. Efter en halv timme var Jack med oss i bilen hem till Mariefred. I femton år präglade han våra vanor. Under femton år var han den trognaste individ vi någons sin haft vilket vi idag sörjer mycket.
Under en längre tid hade jag konstaterat att tiden i livet för Jack höll på och rinna ut. Femton år för en hund är en lång livstid. Mänskligt sett, nära nog hundra år. Den senaste tiden såg jag dagligen hur han började tappa lusten om att äta och att göra de dagliga rutiner vi haft mellan oss. Själv förstod jag att jag måste förbereda mig för att skiljas ifrån honom därför att jag inte ville se honom lida. Ofta och mycket slickade han mina fötter för att betyga sin tillit till mig vilket sakta avtog då han hade en värk i kroppen som enligt veterinären kom ifrån njurarna som slutat fungera. Rangordningen var att han såg sig själv som nummer två efter mig där min fru var nummer tre. Ofta markerade han sin ställning mot min fru med att visa sina tänder. Nogsamt markerade han sin ställning tillsammans med vänskapen om att han var min bästa vän och där skulle ingen få göra intrång. Allt är nu minnen blott som jag saknar och som jag nu får leva med resten utav livet jag har kvar här i jämmer dalen…
Krister Lumme