Funderade på vad jag ska skriva om i bloggen. Har haft en del att göra den senaste tiden. Då blir det inte tid att skriva. Ska försöka bättra mig. Samtidigt har jag även huvudet fullt med att skriva nästa bok som nu är i ingångsskedet och som tar sin tid i att få igång om något som engagerar då publicering förhoppningsvis sker om något år..
Tankarna och funderingar snurrar nu i dagarna i huvudet allt mer om barnhemsfrågan i Finland. Tänker man på vad som hände då vi med mycket tur fick upp den skamliga vanvården på agendan här i Sverige så är det ganska så tyst ifrån Finland. Vad som dock förmodligen är på gång är att barnhemmet jag själv växte upp i på Åland nu i februari månad är under utredning. Ska bli mycket intressant att se på vilket sätt man där kommer att utreda frågan.
Många utav de som fanns på hemmet där jag växte upp är idag döda. Några finns i livet ännu. Frågan är om de vill vända ut och in på sig själva en gång till. Att växa upp med kränkande tillmälen och ständigt var nedvärderad som individ till är inte något man åter vill kännas vid. Skammen tar oftast vid samtidigt som man inte vill berätta eller tala om hur barndomen var därför att man skäms om att berätta vad man fick utstå.
Själv hoppas jag ändå än en gång få bidra till att samhället även i Finland tar sitt ansvar och ställs till svars för vad de administrerat. I Sverige har man ännu inte kommit till slutet då frågan om ersättningen ännu där fortfarande dras i långbänk. Förståeligt men ändå måste detta kritiseras då många går och väntar på att få en fullgod ersättning ur ekonomiska aspekter innan de går i graven. Många har uppnått en ålder som gör att de inte har många år kvar att leva. Något cyniskt nämnde en företrädare för en förening som jag ändå inte ger mycket för att staten väntar på att de ska gå i graven så det inte behöver betala ut några pengar överhuvudtaget.
Så är det nog inte. Rättssäkert måste detta bli. Samhället ska inte betala ut pengar åt någon oseriös individ som kanske fått några smällar på arslet eller på kinden lika som många andra barn fick på den tid då detta begav sig. De som ska komma ifråga är de som verkligt farit illa. Därmed har jag förståelse för att allt tar tid men hoppas på att när kriterierna kommer för hur man kan söka ersättning är så att detta kommer dem till del som det verkligen handlar om.
Får nu se vad som kommer att hända i Finland. Vad som hände i Sverige då det gäller alla föreningar som poppade upp ur tomma intet då man beslöt sig för att utreda hoppas jag inte händer i Finland. Jag hoppas på att man där får en mer seriös debatt med makthavaren idag så att de drabbade där på ett klarare sätt än i Sverige får påverka utredningen som inger förtroende. I Sverige blev det mest en svekdebatt där man i stället för att gå samman började med inbördes strider som fortfarande pågår trotts att ursäkt och ersättning nu är beslutat.
Vad som nu sker och håller på och hända i Finland är att media där mer frekvent börjar diskutera om och hur det finska samhället administrerade barnavård för femtio år sedan tillbaka i tiden. Själv kommer jag att delta och bidra med vad jag kan och debattera detta i Finsk Radio om någon vecka. Ännu väntar jag på svar ifrån den avgående Finländske presidenten och socialdepartementet om kravet jag ställt på utredning i Finland. Vad jag hoppas på är att den långbänk vi hade i Sverige innan den dåvarande socialdemokratiska regeringen beslöt sig för utredning inte händer i Finland utan att den mer systematisk går till beslut än vad som skedde i Sverige.
Allt återstår att se samtidigt som jag själv kanske får svar på hur Ålänningarna såg på min uppväxt som de nu utreder där de sedan ska ställa sig till en fråga som inte skiljer sig på något sätt emot vad som hände i Sverige då det gäller vanvård utav barn på barnhem ett halv sekel tillbaka i tiden. En intressant tid närmar sig. Själv hoppas jag få uppleva en ordentlig ursäkt för den stulna barndom jag blev bestulen på. Allt innan jag lägger näsan i vädret med besvikelsen nedplöjd i kroppen…
Krister Lumme