• Tweet
• Sharebar

• Tweet

TURERNA KRING hur illa behandlade fosterbarn ska kompenseras har snurrat på i hög takt i vårt västra grannland de senaste veckorna. Först beslut om att de inte ska få ekonomisk kompensation som sedan ändras det till motsatsen, att de ska få 250.000 kronor vardera i kompensation – men inte barn födda efter 1980. Den gruppen ska nu börja utredas.

På Åland har vi sett samma beslutsvånda. 2005 avslog landskapsregeringen förslag om en ursäkt till drabbade barn från landskapet och eventuell kompensation. I år har LR tillsatt en utredning som ska kartlägga övergreppen.

EGENDOMLIGT NOG talas det bara om att utredningen ska granska av Stiftelsen Hemmet i Lemland, som Krister Lumme skrivit om i sina romaner. Även författaren Leena Lander har skrivit om ett pojkhem på Åland, troligen Hemmet, i ”De mörka fjärilarnas hem”.

Men det fanns ju även ett barnhem i staden, invigt 1922 på Skillnadsgatan och det hemmet hade också mångårig verksamhet. Om sina upplevelser på det hemmet skriver Karl Sahlgren i boken ”Finntuppen” från 1984. En mörk historia om utsatthet och godtyckliga bestraffningar av barn som inte ”skötte sig”.

Nog bör ju de två barnhemmen jämställas i fråga om granskning, annars blir det underligt. Eftersom det handlar om så sen historisk tid som 1900-tal bör det vara tämligen lätt att dokumentera verksamheten vid hemmen.

DET ÄR HELT nödvändigt att de här barnskyddsfrågorna kartläggs och att det vi kallar ”samhället” erkänner att man behandlat dessa utsatta barn mycket illa. Att samhället kollektivt gör det är naturligt eftersom de övervakande myndigheterna, som haft ansvar för de här barnens liv och hälsa, har brustit i sina skyldigheter.

Om det skett av bekvämlighet eller likgiltighet spelar ingen roll, många barn har fått sina liv förstörda och det på grund av samhällets försumlighet.

Och låt oss för all del inte tala om det här fenomenet i förfluten tid. Det finns i dagens samhälle barn som vanvårda och som ”faller mellan stolarna” när ansvarsfrågan är oklar eller försummad. Tyvärr är det så att om alla har ett allmänt ansvar så är det ofta detsamma som att ingen har ansvar. Och då kan det gå riktigt illa.

NÄR DET GÄLLER ekonomisk ersättning finns det många aspekter att väga in. En fråga som alltid ställs är om lidande i barndomen kan ersättas med pengar sent i livet. En del väljer att se det som ”böter” som samhället betalar, andra menar att frågan om pengar kan göra att mindre nogräknade personer sällar sig till skaran som ska kompenseras.

I dagens samhälle, där pengar har betydelse, kan den ekonomiska ersättningen fungera som ett kvitto på att samhället, sent omsider, har sett den här marginaliserade gruppen och visat god vilja.

Det blev mycket uppenbart efter det svenska beskedet om att gruppen inte skulle få ekonomisk kompensation av att ansvarig minister och hela regeringen anklagades för brist på empati. Och den etiketten vill ingen politiker ha klistrad på sig och därför ändrades beslutet.

EN LÖSNING SOM föreslagits av före detta Hemmet-pojkarna Krister Lumme och Elof Johans är att eventuella ersättningar skulle gå till en fond som kan hjälpa utsatta barn här och nu. Tanken är bra men det finns naturligtvis mycket arbete kvar om en sådan fond ska bli verklighet.

Nu får vi vänta på att den åländska utredningen blir klar och sedan se vad den mynnar ut i för förslag.

Det viktiga är att samhället idag inser sitt ansvar för vad som hänt och händer med de mest utsatta och att det blir en påminnelse om att vad som sker idag i samhällets marginaler kan få stora konsekvenser senare under detta sekel.