Beslutet från Länsstyrelsen om tuppen inte äger rätten att leva i kanten av ett bostadsområde kom i dagarna in i min brevlåda. Dödsdomen av tuppen fastställdes i Nyköping på kommunens [...]]]> insertAd(true);

Efter att vi haft hönshus med hönor  tupp i ett antal år utan klagan från våra närmaste grannar samtidigt som grannar längre bort ifrån vår bostad upplevt tuppen som störande ifrågasatte jag kommunens beslut att avliva vår tupp. Ända upp till Länsstyrelsen överklagade jag Strängnäs kommuns krav på avlivning.

Beslutet från Länsstyrelsen om tuppen inte äger rätten att leva i kanten av ett bostadsområde kom i dagarna in i min brevlåda. Dödsdomen av tuppen fastställdes i Nyköping på kommunens begäran. Tuppen är nu i himlen. Han efterlämnade tre sambos och tre kycklingar. Avrättningen av Tuppen skedde i mörkrets inbrott. Idag hörs inte hans galande mer som enligt grannarna hördes en bra bit borta från hönshuset. Allt var mycket störande. Däremot hörs samhällets brus mer än vanligt idag efter att delgivningen  om avlivning kom in i vår brevlåda. Tuppens dödsdom är nu  verkställt av mig själv vilket jag hoppas kommunen är nöjd med eftersom jag nu har levt upp till regelverket som ytterst politiska beslut politiken bestämt.

För en stund sedan i skrivande stund brummade ett flygplan över våra huvuden på väg mot Bromma. Dagligen hörs flygplanens jetmotorer både natt som dag över våra huvuden där flygtrafiken ut till Europa går.  Vad beslutet i Nyköping egentligen handlar om är att det mest onaturliga accepteras. Vad som är naturligt är en annan ordning. Tillbaka till naturen säger kommunen. Ekologisk odling är att föredra. Spara på bensin men res gärna till Thailand. Vi måste bli mer naturvänliga säger kommunen. När det gäller ett fågel fä fjärmar man sig från det mest naturliga enligt gammal modell om att tuppar ska gala på landet. Inte inne i stan. Där ska diskodunk och annat onaturligt ges företräde med både avgaser och allt annat. Mot detta står sig en stackars galande tupp slätt. Har man prioriterat så har man. Skit samma om man målat in sig ett hörn. Det är ju ingen heller som bryr sig om någon överhuvudtaget tar sig därifrån heller därför att här gäller det att hålla på regelverket. Sunt förnuft samt att bara man klagar och har regelverket bakom sig så behöver man inte heller tänka om att regelverk kan även de peka rätt åt helvetet.

Dubbelmoralen flödar ofta hos ansvariga tjänstemän som förvisso håller sig till kommunala beslut. Vad allt sist och slutligen handlar om är att politiken i Strängnäs kommun är förlegad då det gäller att hålla sig till en dubbelmoral där man enligt min menig skitit i det blå skåpet. Beslut som tagits ifrån regelverket är beslut som är över 14 år gamla. Allt pekar på en konservatism lika korkat som när strutsen sätter huvudet i sanden.

Läser man Länsstyrelsens beslut kan man konstatera att Länsstyrelsen gått på kommunens förslag till avlivning av tuppen utan betänkligheter. Föreskrifter från kommunen är gällande i domen. Länsstyrelsen stöder sig på föreskrifter om människors hälsa på ett sätt som känns störande för mig själv. Föreskrifterna är antagna för 14 år sedan tillbaka i tiden. Någon tanke på att samhället förändrats på många sätt har man inte en tydlig tanke på i kommunen. Läser man domen från mitt överklagande till Länsstyrelsen kan man konstatera att vad domen stöds på är beslut tagna i kommunen som ligger mellan fem och femton år tillbaka i tiden.

Skamligt är att politiken inte är modernare i sitt sätt att se på det mest naturliga samtidigt som man mer ser till vad som generar kapital i stället för det mest naturliga. Frågan är hur länge man ska hålla denna ordning. Att en tupp är mer störande än något annat i samhället om man håller den under uppsikt är inget mer störande än en hund som skäller på dagarna. Hönsfåglar sover. Ett löjes skimmer seglar över både Länsstyrelse och Strängnäs kommun.

Läs här under deras beslut. Själv ser jag detta som både småaktigt och löjeväckande mot en oskyldig tupp som jag och flera med mig anser borde äga rätten att leva lika som vi själva anser att vi ska få leva där vi ändå besluta om död för de som anses vara störande på mycket lösa grunder. Skämmas borde både kommun och Länsstyrelse göra då man läser deras dubbelmoral i dubbel bemärkelse där de utövar makten över liv och död då det gäller Tuppars existens i ett modernt samhälle som jag vill påstå är mycket omodernt i lika dubbel bemärkelse.

]]> http://kl12.bloggsida.se/2013/05/08/om-tuppen-som-till-himlen-for-3/feed/ 0 http://kl12.bloggsida.se/2013/05/05/om-dubbelmoralens-baksida/ http://kl12.bloggsida.se/2013/05/05/om-dubbelmoralens-baksida/#comments Sun, 05 May 2013 05:34:28 +0000 Krister Lumme http://kl12.bloggsida.se/?p=2763 När Bruce Springsteen kommer till Sverige fyller han Friends arena flera gånger om. Att det finns en baksida om bygget skriver Aftonbladet på ledarplats om. Tankens blanka blekhet visar sig om hur de stora arenorna gräver stora hål i den kommunala budgeten som ytterst går ut på att ta hand om medborgarens väl och ve.

Fint ska de va. Det gäller att bygga monument. Att kommunens pengar sedan inte räcker till att ta hand om barn som far illa eller barn [...]]]> När Bruce Springsteen kommer till Sverige fyller han Friends arena flera gånger om. Att det finns en baksida om bygget skriver Aftonbladet på ledarplats om. Tankens blanka blekhet visar sig om hur de stora arenorna gräver stora hål i den kommunala budgeten som ytterst går ut på att ta hand om medborgarens väl och ve.

Fint ska de va. Det gäller att bygga monument. Att kommunens pengar sedan inte räcker till att ta hand om barn som far illa eller barn som mår dåligt får komma i andra hand. Pengar fördelas av politikerna till förmån för att man mest ser till att bygga monument över sig själva. Borgerlighetens eget monument visar sig med all tydlighet i Stockholm.  De borde tacka barnen i Solna för konsertplatserna. Det är barnen i den krackelerande välfärden som betalar för den förlusttyngda arenan. I fjol offrade ungarna 20 miljoner för att täcka förlusterna. I år riskerar summan att fördubblas.
Arenan håller bokstavligen på att kväva hela kommunen.

Vartenda kommunalråds dröm är att bygga ett minnesmärke. För länge sedan var det en staty, sedan blev det ett badhus. I dag är det arenan som står för odödligheten. Det är också förklaringen till att Stockholms län ståtar med tre stora förlusttunga arenor. 
Globen går med förlust. Friends arena också den går med förlust. Nya Söderstadion och hur det kommer att gå för den kan vi väl bara gissa. Förlustprojekten kommer att konkurrera med varandra. Inte ens Springsteen kommer att kunna vända de negativa siffrorna.

Trots tidiga varningar valde Moderaterna i Solna att driva igenom sitt arenabygge. Projektet har kantats av skandaler. Den tidigare statsdirektören har dömts för grovt mutbrott.  Fem personer riskerar att dömas i hovrätten för sin inblandning i affären. Under stort hemlighetsmakeri satsade den moderatledda majoriteten över 200 miljoner kronor i bygget. Då sa man att arenan skulle gå med vinst. I dag vet man bättre. Kommunledningen har skrivit på en förlustgaranti som innebär att skattebetalarna i Solna kommer att få betala förlusterna år efter år. Arenabygget är inte ens klart. Det vet alla som försökt ta sig dit. Kommunen försöker  desperat ordna med parkeringsplatser trots att både kulturhus och fågelsjöar ligger i vägen. 
Moderaterna i Solna vill ha 
tunnelbana, men Moderaterna 
i Stockholms län säger nej.

Friends arena skulle bli kronan i svensk evenemangsindustri, men det bästa evenemanget hittills har väl varit arenabygget i sig själv. Tala om tokiga turer. Skrattet fastnar dock i halsen när man 
tänker på Solnabarnen.

Större barngrupper i förskolan, färre assistenter i skolan, stängt bibliotek, nedskärningar i kulturskolan, avgifter inom barn-idrotten, slitna skolor och trötta skolgårdar. Vad som är i verkligen är att det är barnen som får betala för Springsteen-kalaset. Fy fan va det han som sa då sanningens kranka blekhet visar sig men som ingen vill veta av därför att det är viktigare med en arena så man kan få gå och höra bossen där hans budskap i mångt och mycket är att ta hand om de svaga i samhället.

Skillnaden om vad som hände  i Sverige är inte annorlunda på Åland vilket jag även berättade om för utredaren som på [...]]]> Nu har jag givit utredaren på Åland en intervju om hur det var att växa upp på barnhem på ön. Intervjuer ang. detta har jag gjort ett antal gånger då jag varit mycket engagerad här i Sverige  för att man skulle utreda den vanvård som staten även här bedrev under lång tid för över femtio år tillbaka i tiden.

Skillnaden om vad som hände  i Sverige är inte annorlunda på Åland vilket jag även berättade om för utredaren som på Åland ska sammanställa av vad sex personer har sagt och berättat för att därmed ge detta till politikerna på Åland som därmed i höst ska uttala sig och även gå till ett slutgiltigt beslut. Då förhoppningsvis lika som man har gjort i Sverige där både en ursäkt vederlagt till de som drabbats samtidigt som de även får en ersättning för vad staten ytterst åsamkade dem i barndomen.

På Åland där jag växte upp under samma skamliga förhållanden  har jag dagligen i vuxenlivet förträngt under hela mitt vuxna liv. När jag skrev min första bok Guds Lilla Barnskara där jag ganska så snällt berättade om min uppväxt krävde jag av ålänningarna då den kom ut att även man där skulle utreda hemmet jag växte upp från sex års ålder i tills jag fyllde femton då jag lämnade Åland och for till sjöss där jag sedan bosatte mig i Sverige.

Vad som hände var att på Åland sade man nej till en utredning jag krävt. Besviken åkte jag tillbaka till Sverige . Vad som skedde var att jag än mer engagerade mig i Sverige för att få upp vanvården på bordet där. Detta för att sedan om det skull gå vägen återkomma till Åland med nya krav om utredning för egen del.

Att den svenska regeringen beslöt sig för en utredning får nog betraktas som rena turen. Ännu mer gick vägen då man beslöt sig för att även ge en ersättning till dem som for illa i vanvården. Den svaga borgerliga regeringen gjorde i budget förra  året ett försök att inte betala ut någon ersättning för att förmodligen sparar pengar i en budget som inte ger något till välfärden därför att skattesänkningar prioriteras till de som redan har samtidigt som de fattiga i landet blir än mer fattiga. Vad som hände var att oppositionen fick ihop en majoritet för att betala ut ersättning en. Därmed tvingades regeringen att backa. Hade man inte gjort detta hade Sverige troligen fått en regeringskris.

Med facit i hand måste jag tillstå att hade vi vetat detta då vi beslöt oss i Göteborg året 2006 om att kämpa och berätta om den orättfärdighet samhället hade erbjudit sina barn hade vi nog varit mer kaxiga än vi var då vi mycket arbetade i motvind därför att inge trodde på vad vi sa. Sådan kunde ju bara inte ha hänt i Sverige. Stort är det att vi klarade vad vi förutsatte oss att göra vilket vi bevisade och som tog några år men som nu i Sverige är utrett och klart.

Med detta i handen krävde jag av Ålänningarna återigen om en utredning. En utredning som nu är på gång och som jag själv finns med som huvudperson i då jag var en av dem som det åländska samhället misshandlade samtidigt som de även där stal barndomen av de barn de skulle vårda.

Det kändes tungt att återvända till något som river många sår och som jag på många sätt förträngt. Min terapi blev de böcker jag skrivit. Ännu är jag inte färdig. Vid sextiosju års ålder är jag åter tillbaka till barndomen. I intervjun berättade jag mer än vad jag gjorde i romanen om Guds Lilla Barnskara.

Att berätta är att slänga av sig oket. Ett ok som jag fortfarande bär på. Då jag denna gång kom till Åland beslöt jag mig för att åter se hemmet för att stärka mig inför utredarens intervju. Hemmet är nedlagt. Minnena finns kvar lika som huset och ladugården där jag arbetade redan som åttaåring. Ladugården ståtade i solskenet då jag körde in på gården. Modigt beslöt jag mig för att åter uppleva barndomen. Med skräckblandad gråt inombords filmade jag minnen från en åttaåring där jag idag som sextiosjuåring själv håller i filmkameran…

Se filmen här :

Click here to view the embedded video.

 Åter får medborgaren bekräftat att Polisen i Sverige älskar [...]]]> När man läser om och hur polisen i Sverige arbetar börjar man få funderingar på om inte ansvariga  inom skrået prioriterat dåliga polisromaner och att man älskar att se på lika dåliga amerikanska polisfilmer där man skjuter först och frågar sedan. Vad som hände vid Hjulstarbron för några veckor sedan visar på dåligt omdöme där man prioriterat den arbetsinsats man är tillsatt att göra på ett billigt sätt före det vanliga så kallade förnuftet.

 Åter får medborgaren bekräftat att Polisen i Sverige älskar polisjakter samtidigt som man löser allt mindre brott som samlas på hög inne på polisstationerna medan man är ute på jakt för att fånga individer för att därmed befästa sin ideologi om rätten att själva överskrida lagar och förordningar som ytterst kränker medborgaren de är tillsatta att beskydda. Polisens agerade vid Hjulstabron här i Sörmland visar på dåligt omdöme. Där har man agerat rent ut sagt idiotiskt. Med berått mod ställde man ut en dödsfälla för att få fast ungdomar som stulit några liter bensin. 

Om det är så att man har smitit från en bensin nota som detta fall där man sedan för att få fast tjuvarna med att öppna en bro med konsekvensen att två människor dör har man arrangerat en  dödsfälla. Vad gör man nästa gång kan man undra? Nästa gång kanske man ställer ut en bomb och spränger hål i vägen för att få stopp på bilen. När jag ser en sådan här händelse så vill jag veta vad som har hänt och om insatsen står i proportion till själva brottet.

 En högt uppsatt polis försvarar även att den arrangerade dödsfällan med att bron man stängde av var en vägbro. Den hade bommar. Den hade rödblinkande signaler. Man måste ju stanna när ett trafikljus visar rött rättfärdigar man beslutet. En undran är var de får allt ifrån då de alltid försvarar sin egen försumlighet i att de aldrig någonsin själva gör något fel. Att peka på att man måste stanna för rött ljus då en polisjakt pågår visar på dumheten i att man inte är utbildad för uppgiften.

 Att personer som i detta fall gett sig fan på att undkomma polisen samtidigt som de struntar i både signaler och annat kan man tydligt inte tänka sig. Ett löjes skimmer lägger sig över polisens agerande. Allt visar på att man sett på för många polisfilmer där man struntar i både förnuft och annat för att premiera spänningen för den som ser filmen. Samma agerade kan man skåda i vad som hände i jakten på en bagatellartad bensinstöld där polisen jagade två ungdomar in i döden. Polisens agerande måste ses som vållande till annans död. Poliser äger inte rättigheten i att gillra fällor för att göra sitt arbete enkelt. Polisen måste ställas till ansvar.

 Agerandet på Hjulstabron är ett agerande man aldrig använt sig av i andra länder . I polisjakternas land USA har man aldrig heller ännu stängt av en bro. Tydligt är det att i Sverige får detta hända. Allt visar på att vi har dåligt utbildade poliser med intetsägande omdöme. De ska avskedas. Vad de borde göra är att bli skådisar i overklighetens filmer. Inte finnas i en verklighet de själva inte tycks leva i.

 Långfredagen var en lång dag där den heller inte blev  kortare av att vi inte fick röra oss som vanligt då den religiöse föreståndaren på hemmet sörjde dagen då Jesus [...]]]> Långfredagen är en dag som jag alltid minns som den mest förnedrande och kränkande dag i mitt liv där jag växte upp på barnhemmet på Åland. Denna dag förknippar jag alltid med den dag då vi på hemmet inte fick spela fotboll eller i övrigt göra något större väsen av oss.

 Långfredagen var en lång dag där den heller inte blev  kortare av att vi inte fick röra oss som vanligt då den religiöse föreståndaren på hemmet sörjde dagen då Jesus blev förrådd samtidigt som påsken inledde korsfästelsen för allas synder. Att han syndade varje dag begrep han inte själv där han förnedrade och kränkte barnen han samlat till sig samtidigt som han levde i devisen om vad Jesus sade, ”Låt barnen komma till mig.”

 Mer kan man läsa om man läser min roman om allas ”Guds Lilla Barnaskara.” Vad jag nu vill berätta om är dagen då samme man skulle få mig att sluta röka. Nikotinet drog jag i mig från 8 års ålder då jag lärde detta utav mina äldre gelikar. På religiösa tillställningar som mannen ordnade sjöng jag psalmer så det stod härliga. Äldre tanter i bänkarna betygade min begåvning med att ge mig pengar . Sekinerna jag fick köpte jag in dyrgripar vid namn ”Life.” Cigarettasken gömde jag sedan på hemmets hö skulle för att inte bli rånad av min förmögenhet.

På Långfredagens middag fick jag veta att jag skulle till föreståndaren. Då han höll upp min ask Life förstod jag att någon smugit på mig och sett var jag gömt min ask där vederbörande sedan skvallrat för överheten för att skaffa sig egen gunst.  

Föreståndaren placerade därmed mig vid en stol framför en öppen kakelugn där jag skulle röka utav mig så mycket att jag därmed skulle få avsmak för allt vad nikotin hette. Den första cigaretten jag drog i mig njöt jag av i fulla drag av som elva åring där jag satt i stolen och såg hur röken försvann in i kakelugnen tillsammans med det mest förbjudna.

 Då jag  kom fram till den tredje cigaretten började jag spy och kräkas. Vid den fjärde blötte jag ned cigarretten så pass att den inte gick att röka. Den fick jag äta upp. Mannen tvingade mig att svälja vad som var kvar. Så höll den religiöse mannen på tills jag spydde rakt ut över golvet. När  jag  till sist slapp rökandet  fick jag torka upp mina egna spyor. Därefter blev jag sedan inlåst på mitt rum hela den långa fredagen utan både mat och vatten. 

Detta var en Långfredag som jag alltid kommer att minnas. Tilläggas kan att jag drog i mig nikotin ifrån åtta års ålder 37 år framåt i tiden. Tobaksindustrin har tjänat många goda sekiner på mitt missbruk tills jag insåg för över femton år sedan att det var förkastligt att röka.

Föreståndarens metod på hemmet var inte den som gav resultat. Det var den egna förståelsen om cigarettens skadliga verkan. Tilläggas kan att för mig var det inte heller någon svårighet att lägga av med denna last. Allt för att jag till själv begrep att fortsatte jag med detta gift skulle jag nog inte heller idag vara den friskus jag själv känner jag är och som jag inte skulle varit om jag fortsatt att röka.